Vet ni. Denna bilden skrämmer mig. Detta togs för 2 års sen och jag var så sjukt smal. Jag var 179 cm lång och vägde 55 kg. Mina nära och kära visste inte om min största hemlighet. Jag är en väldigt ärlig människa kanske för ärlig i vissa stunder men jag hoppas detta inlägg kan hjälpa någon själ där ute. För ett årsen kom det fram att jag hade en form av ätstörning. Någon mer detalj vill jag inte gå in på men den dagen för ett årsen kom den största vändingen. När alla kort låg på bordet kunde jag inte dölja det mer. Jag började gå i Kbt två gånger i veckan samt ätenheten. Det var enormt plågsamt att rota i det gamla. Det gjorde enormt ont och jag började älta allt gammalt tack vare det. Jag hade stängt allt i ett fack sen hade min pyskolog mage och dra ut allt. Jag var verkligen långt långt ner på botten förra våren/sommaren. Ibörjan förstod jag inte vitsen med det för jag märkte mer och mer hur jag stängde in mig. Jag fick social fobi tack vare allt samt tilliten till människor är något jag måste jobba med varje dag. När jag låg inne sist på sjukhuset och fick ect (elchockar) fick jag höra av en sjuksköterska att du kommer alltid vara kronisk sjuk. Det reagerade jag starkt på. Jag hade nästan accepterat min sjukdom. Att få höra såna saker och skitsnack bakom ryggen har gjort mig så stark. Jag är inte som alla andra. Jag tänker fan inte leva detta liv jag har gjort de senaste åren. En vilja inom mig växte starkt.

 

Nu sitter jag här idag. Jag vet att man inte ska jämnföra med andra men det är revansch för mig själv att se att jag kommit så långt mot alla på behandligshemmet. Min sjukdom/monstret kan ta sig i röven. Den ska inte få styra mitt liv. Det peppade jag med mig själv varje dag. Jag har börjat skolan. Jag får nypa själv för att förstå det. I augusti läser jag omvårdnad som vilken människa som helst. Jag hoppas att efter vintern att jag slipper vara sjukskrivning. Jag vill extra jobba och stå på egna ben. Det ända jag märker ibland är hur jag reagerar över vissa saker tex imon. Jag har längtat efter den dagen men samtidigt finns ångsten där. Jag har inte varit ute med ett tjejgäng och ätit en sen kväll med mycket folk ute på flera år. Det kommer bli en utmaning. Förr hade jag gett upp sagt att jag inte klarar av det. Men nu ska jag bane med dit och få mysa med Becca. Jag ska komma dit för hennes skull samtidigt jag saknar våra stunder ihop. Långsamt men säkert börjar jag få ett liv igen ♥