Jag måste ha varit en nattuggla i mitt förra liv. Jag har alltid haft så svårt att sova. Att jobba nätter kommer inte vara några problem alls ;) Jag såg nyss en väldigt fin film. The lost valentine.

Andra världskriget rasar och löjtnant Neil Thomas blir kallad ut i krig. Han tar farväl av sin gravida unga hustru på deras bröllopsdag den 14 februari 1944 på tågstationen LA Union, och lovar att komma tillbaka på deras nästa årsdag. Men innan deras son hinner födas störtar Neils flygplan i Stilla havet och han förklaras saknad i strid. Caroline blir förkrossad. Hon väntar på tågstationen i 60 år, varje alla hjärtans dag (Valentine's Day), som ett sätt att hedra hans minne, och kanske med en strimma hopp om att han ska komma tillbaka. En ung kvinnlig journalist får reda på historien och bestämmer sig för att undersöka vad som hände med Neil under kriget. Till en början ställer sig en åldrad Caroline skeptisk, men Carolines (och Neils) sonson lyckas övertala henne.

Jag tycker denna filmen påminner lite om Pearl harbor och jag älskar sån här filmer som får än att gråta.

Nu ska jag bläddra i senaste SOLO mode som för övrigt är en av mina favorit tidningar. Sov gott alla fina!

Fan vad jag är grym. Pepp, pepp. Jag sprang hela kyrksvängen utan att stanna. Visst, trodde jag mellanåt att jag skulle dö och det gick trögt som fan sista biten men nu jävlar ska kondisen upp. Ibland är det tur att man har en granne som är polis som man kan följa haha ;) Jag har varit så duktig ivår och nu ska det hållas i. Det är så himla lätt att falla till soffpotatis. Den bästa träningsmusiken är helt klart reggaeton musik. Jag vill bara dansa när jag hör Don omars låt. Oj oj oj ;)

Man tager vad man haver. Yummie!

När livet sätts på prov inser man verkligen vilka som är ens riktiga vänner. Ska jag vara ärlig känner jag att jag bara har EN riktig vän. Min lillasyster sa det igår var glad att du ha en vän som Lisa och det är sant. Hon är inte bara min bästa vän utan även som en extra syster. Min familj ser henne som en extra dotter och hennes familj känns som en extra familj. Att få åka på min första resa på mycket länge med henne och hennes systrar är magiskt. Den resan ska jag unna mig själv för jag har kämpat så hårt.

Jag har inte valt att bli sjuk. Ska jag vara ärlig skäms jag att leva med detta. Folk har så mycket fördomar och det avskyr jag. Människor har så dålig allmänbildning om psykiatrin. Visste ni att detta är en av vanligaste folktidssjukodom men vi pratar inte om det. Detta gör mig så förbannad inombords att vissa tror jag är helt störd. Jag är en helt vanlig tjej men vissa saker är mycket jobbigare än vad det skulle vara för en "normal" människa. Det var starkt av fina Tyra att berätta om sina problem. Hon är så stor och många har henne som förebild. Det där med social fobi lider jag av ibland med. Jag kan bli så less på allt och alla och känner mig helt handelsförlamad. Jag hatar den känslan. Innan tog jag ditt drickande för att slappna av men jag flyr inte längre utan försöker jobba bort allt som gnager. Jag ska bli fri från ångesten.

Jag vet att jag varit det värsta och sämsta vännen man kan tänka sig de senaste fem åren. Jag har inte varit lätt att leva med. Jag vet att man inte ska skylla allt på sjukdomen men jag har varit så dålig. Jag önskade ändå att vissa fanns där och stod på sig. Att de struntade vad jag sa och insåg att jag var sjuk. Att de kom fast jag sa nej. Jag vet att man inte kan begära det för människor är inte en tankeläsare. Jag saknar vissa personer något enormt och den relationen vi hade innan jag blev sjuk. Men jag tänker inte spela glad och vara någon annan jag inte är. Jag vill ha vänner som kan acceptera mig för den jag är. Jag vet att finns fina människor där ute som finns där om jag lyfter luren och ringer. Men jag är så rädd att släppa människor för nära. Jag hatar det, därför vill jag skriva av mig här för jag vet att ni läser mig blogg. Nästa vecka ska jag bane med ut till fina Rebecca i Eksjö och höra av mig till fina Lillemor, Linda, becca, A och Karin. Det är dem tjejerna som jag vill släppa in.

Alla sjukdomar sätter ärr i själen och skapar en oro. Nu börjar jag äntligen få ett ”normal” liv. Jag lär mig något varje dag. Jag fick höra en klok sak igår. Det finns många problem men det finns hundra gånger fler möjligheter.

Den ända av mina vänner som följt med på livets hårda bergodalbana är Lisa och det är mycket tack vare min sjukdom som vi fick ett starkare band än någonsin. Hon fanns där fast jag var ett riktigt arsle och låg jämte mig i sjukhussängen. Kom och hälsade på nästan varje dag. Det kommer jag aldrig glömma. Vi har bråkat, varit världens ovänner men hon har alltid älskat mig för den jag är. Det är det som kallas sann vänskap att kunna acceptera varandras brister, glömma, gå vidare och älska varandra för dem vi är.

 

Ett av det finaste halsband som jag äger som jag har delat med min bästa vän Lisa ♥

Ibland kan ens gaderob vara en riktig guldgruva. Jag har länge suckat efter denna ifrån Nelly.

Nu fann jag en liknade i min egen gaderob. Det bästa med att flytta är all rensning. Jag fattar inte hur jag hunnit samla på mig så mycket skit rent ut sagt på tre år ;) Om ett tag går flyttlastet. Nu är det lite fix och trix sen besiktning kvar och stor städning sen säger jag hejdå till Huskvarna för gott. Hej Jönköping haha ;)

Jag kan inte än annat älska den karln.

Jag har aldrig haft någon förbild i fotbollen trots jag själv varit en riktig fotbollsnörd men efter läst Zlatans bok har jag ändrat helt uppfattning om honom. Vilken humor, vilken talang. Helena kan skratta sig lycklig ;) Jag skrattade ibland så jag fick tårar. Jag kände igen mig en del i hans bok. Jag älskar människor som bjuder på sig själva. Människor som vågar sticka ut. Det är kul att se människor som har haft det tufft när de var små lyckas så något enormt. Jag älskar att läsa såna böcker och se såna filmer. Det bästa i boken var nog hans galna idéer och alla rackartyg han berättade om. Vad jag saknade Gävle tiderna när han berättade om Rosengården tiden. Precis så levde vi hos mamma. Trots all kriminalitet som förekom var det bästa tiden i mitt liv. Jag har nog aldrig haft så skoj som jag hade då. Allt gav verkligen kickar som Zlatan berättar.

Med detta säger jag God natt alla fina :)

Igår var en av dem bästa dagarna i mitt liv. Jag har haft det tungt i några dagar pga av allt runt omkring mig. Nu har iallafall boendet ordnat sig. Jag ska hyra ett hus tillfället ;) Det är underbart att slippa tänka på det så man kan lägga all energi på skolan. Jag fick även reda på hur det blir i höst. Jag tänkte berätta det här så alla goingar där uppe i Gävle hänger med i svängarna. Jag saknar er ♥ Iallafall så var jag ute igår på skolorna som finns och kollade runt. Jag har alltid varit säker på att gå folkhögskolan och sen högskolan. Något annat har inte funnits i mina tankar men efter mötet igår med vägledningcenter så började jag tänka om. Jag hade aldrig aning att det fanns så många möjligheter för mig. Jag struntar i högskolan och folkhögskolan och ska istället gå på en privatskola som fina A går på. Jag vet att den är grymt bra och skolan ligger väldigt bra. Jag ska läsa omvårdnadsprogrammet med inrikting psykiatrisk skötare. Då blir jag även utbildad undersköterska. Jag kan då börja jobba redan om ett år. Det är helt underbart! Det bästa är att man får mycket praktik. Tack vare mina betyg som jag har innan så behöver jag inte läsa så mycket så jag kommer vara klar om 1 1/2 år - 2 år. Jag tok längtar tills den dagen jag tar examen. Det är bevis mot alla som inte trodde på mig och även mot själv. Jag säger detta igen. Detta är bland det bästa som hänt mig. Att äntligen få nå min stora dröm.

Hej på er!
Jag har inte mått så bra den senaste veckan och blogg suget har varit på noll. Jag blir iallafall alltid lika glad att komma in och se att ni stammisfiskar är kvar haha ;) Ibland undrar jag varför ni ens läser min blogg eller varför jag bloggar överhuvudtaget men att få skriva och uttrycka ner mina känslor till ord är enormt viktigt för mig. Jag skulle bli galen annars ;) Min mamma var likadan så jag har nog ärvt det av henne. So here we go again ;)

 

Idag har jag myst med min bästa vän och hennes underbara familj. Vi har varit som Bill och Bull sen jag kommit hem ifrån Gävle. Även om vi ses varje dag så har vi alltid massor att säga och hittar alltid på massa trams. Jag har alltid önskat mig en syster som är grymt lik mig och det har jag verkligen funnit i henne. Bara för att du är bäst vill jag tillänga detta inlägg till dig din fis ;) Vi ses imon hjärtat och jag tok längtar efter lördag när det blir middag & utgång. Men mest längtar jag tills vår resa i September ♥ Nu blir det inget snack utan verklighet.

Jag är pirrig, nervös, har ont i magen som bara den. Rättare sagt jag är skit nervös inför imorgon. Ni som följt mig sen min första blogg vet att detta är en otrolig stor dag för mig. Dagen som jag väntat på i tre år. Nu står jag här. Ska jag var ärlig trodde jag aldrig någonsin att jag skulle komma dit jag är idag.

Jag är så stolt över mig själv att jag tackade nej till Tv4. Trots dem har fortsatt ringt och försökt övertala mig har jag stått fast vid mitt beslut. Det var min stora dröm att komma ut och prata om det. Att få komma till Malou. Jag minns glädjen när tv4 ringde och all respons jag fick tack vare programmet. Det var många som hörde av sig och kände igen sig. Jag är så glad för att min sjukdom kunde ge folk tröst. För jag vet att jag är långt ifrån ensam. Att ge ut min bok och få tjejgruppen vid liv och rädda liv var min stora passion. Jag har lagt ner hela min själ på detta de sista åren. Jag fick hela tiden höra av min pyskolog du måsta börja tänka på dig själv, skit alla andra. Jag trodde lyckan var att när jag lyckas "rädda" andra så mådde jag bättre. Visst gjorde jag det för stunden men sen blev det samma gamla visa. Felet var att jag gjorde allt för alla andras skull och glömde bort mig själv. Jag verkligen hatade när min pyskolog "pressade" mig såhårt. Jag kom till ett vägskäl där det krävdes dratiska förändringar. Ni kan aldrig ana hur ont det gjorde att säga hejdå till det livet. Allt med sjukdomen har varit mitt liv de senaste åren. Alla fina himmelsjälar har blivit min familj. Att säga hejdå till dem var ett hårt kniv i hjärtat. Människorna som alltid förstått vad allting handlar om. Detta kanske låter egoiskt men jag hade inget val. Jag var tvungen att lägga all energi på mig själv. Det var nu eller aldrig. Tack vare min pyskolog, alla uppoffringar så står jag här idag. Jag mår mycket bättre än vad jag gjort i mitt liv. Visst kommer bakslagen men jag har lärt mig hur jag ska handskas med monstret.

Imon kommer belönningen för jag kämpat för. Imon kommer jag gå ut i det "normala" livet. Ingen vet min historia och så ska det vara. Jag har inte förträngt allt utan jag har valt att gå vidare i livet. Det är det bästa beslutet jag någonsin tagit och jag har insett det största av allt. Ingen annan kommer någonsin göra jobbet åt dig utan det är DU som måste tag i ditt liv. Det är bara du som väljer hur du ska hantera känslorna när bakslagen kommer.


Oj, vad långt det blev. Jag är bara så glad men samtidigt livrädd. Nu ska njuta av en lång vovvepromenad och musik. Ha en fin dag och njut av livet! Det ska jag göra. Kram till er ♥