Jag är pirrig, nervös, har ont i magen som bara den. Rättare sagt jag är skit nervös inför imorgon. Ni som följt mig sen min första blogg vet att detta är en otrolig stor dag för mig. Dagen som jag väntat på i tre år. Nu står jag här. Ska jag var ärlig trodde jag aldrig någonsin att jag skulle komma dit jag är idag.

Jag är så stolt över mig själv att jag tackade nej till Tv4. Trots dem har fortsatt ringt och försökt övertala mig har jag stått fast vid mitt beslut. Det var min stora dröm att komma ut och prata om det. Att få komma till Malou. Jag minns glädjen när tv4 ringde och all respons jag fick tack vare programmet. Det var många som hörde av sig och kände igen sig. Jag är så glad för att min sjukdom kunde ge folk tröst. För jag vet att jag är långt ifrån ensam. Att ge ut min bok och få tjejgruppen vid liv och rädda liv var min stora passion. Jag har lagt ner hela min själ på detta de sista åren. Jag fick hela tiden höra av min pyskolog du måsta börja tänka på dig själv, skit alla andra. Jag trodde lyckan var att när jag lyckas "rädda" andra så mådde jag bättre. Visst gjorde jag det för stunden men sen blev det samma gamla visa. Felet var att jag gjorde allt för alla andras skull och glömde bort mig själv. Jag verkligen hatade när min pyskolog "pressade" mig såhårt. Jag kom till ett vägskäl där det krävdes dratiska förändringar. Ni kan aldrig ana hur ont det gjorde att säga hejdå till det livet. Allt med sjukdomen har varit mitt liv de senaste åren. Alla fina himmelsjälar har blivit min familj. Att säga hejdå till dem var ett hårt kniv i hjärtat. Människorna som alltid förstått vad allting handlar om. Detta kanske låter egoiskt men jag hade inget val. Jag var tvungen att lägga all energi på mig själv. Det var nu eller aldrig. Tack vare min pyskolog, alla uppoffringar så står jag här idag. Jag mår mycket bättre än vad jag gjort i mitt liv. Visst kommer bakslagen men jag har lärt mig hur jag ska handskas med monstret.

Imon kommer belönningen för jag kämpat för. Imon kommer jag gå ut i det "normala" livet. Ingen vet min historia och så ska det vara. Jag har inte förträngt allt utan jag har valt att gå vidare i livet. Det är det bästa beslutet jag någonsin tagit och jag har insett det största av allt. Ingen annan kommer någonsin göra jobbet åt dig utan det är DU som måste tag i ditt liv. Det är bara du som väljer hur du ska hantera känslorna när bakslagen kommer.


Oj, vad långt det blev. Jag är bara så glad men samtidigt livrädd. Nu ska njuta av en lång vovvepromenad och musik. Ha en fin dag och njut av livet! Det ska jag göra. Kram till er ♥